Fiberoptisk kommunikation är ett sätt att skicka information från ett ställe till ett annat. Genom en tunn kärna gjord av optiskt glas eller plast skickas signaler med infrarött eller synbart ljus.
Historiskt sett har kommunikation skickats genom kopparkablar eller radiovågor, men 1965 upptäckte Mr. Kao och Mr. Hockham ett sätt att skicka ljus genom glasfiber med ett dämpningsvärde lägre än 20dB/km. Detta blev starten på utveckling av fiberoptisk kommunikation och flera år senare, 2009, vann Charles K Kao Nobelpriset i Fysik för sina banbrytande framsteg att överföra ljus via fiber inom optisk kommunikation.
Fiberoptik används idag av alltifrån Telecom företag, försvarsindustrier, industrier, transportsektorn, övervakning och i olika typer av civilkommunikation. Mest känt är fibernätverket som de flesta människor i Skandinavien har in i sina hem får att få tillgång till Internet, TV eller telefoni tjänster.
Det finns manga fördelar när man jämför fiberoptiska kablar framför kopparkablar. Jämfört med kopparkabeln är fiberkabeln lättare och tunnare. Den är dessutom flexiblare och kan böjas, klarar högre brottstyrka med lägre benägenhet att gå sönder eller skadas. Andra fördelar är att fiberkabeln inte påverkas i miljöer där det är vanligt att kopparkabeln korrigerar.
Främsta fördelen med den fiberoptiska kabeln är att den kan transportera data till flera användare i en högre hastighet långa sträckor utan att tappa signalstyrka.
Behovet av att skicka information mellan olika företag och enheter skapar i sin tur ett behov av hög bandbredd. Jämfört med kablar av metall, har fiberoptiken en mycket högre bandbredd och kan därför skicka information med en högre hastighet. Användandet av sammankopplade enheter såsom TV, övervakningskameror, molntjänster osv. kräver en hög bandbredd.
Jämför man den snabbaste kopparkabeln för internetuppkoppling mot en fiberoptiskkabel, så är ändå fiberkabeln flera gånger snabbare. Det innebär att tyngre data kan överföras och mer information kan skickas och tas emot.
Fiberoptik har en låg effektförlust, vilket innebär att signalen inte minskar på vägen jämfört med till exempel elektroniska signaler genom koppar som förlorar hastigheten redan efter 100 meter. Den fiberoptiska kabeln kan skicka signaler utan nämnbar förlust upp till 10 kilometer.
Jämfört med kablar av metall som lätt kan bli avlyssnade så skickar fiberoptiska kablar ljus och inte elektriska impulser. Det gör att fiberkabeln är svårare att avlyssna utan att den som försöker avlyssna blir påkommen. Detta innebär i sin tur att hårdvaran för fibern och dess elektronik kan vara centraliserat och behöver inte av säkerhetsskäl spridas ut till flera olika delar av en byggnad eller område.
Idag är alltmer enheter sammankopplade och för företag kan det bli dyrt när uppkopplingen går förlorad. Oplanerade driftstopp kan kosta miljontals kronor och i vissa fall även vara avgörande för liv och död. Därför är det viktigt med en pålitlig uppkoppling.
Den fiberoptiska kabeln är tunnare och väger mindre, är böjbar och klarar högre brottstyrka, vilket gör att den slitstark och går inte lika lätt sönder, jämfört med kopparkabeln. Även fiberkärnan är mer motståndskraftig när det kommer till korrosiva miljöer, där koppar lätt eroderar.
Fiberkabeln påverkas inte heller av elektromagnetiska störningar, blixtnedslag eller radio-signaler, eftersom kabeln inte innehåller något ledande material. En annan egenskap är att fiberoptiken inte är känslig för olika väderförhållanden som i en koppakabel skulle kunna störa överföringen i kabeln.
I dagens samhälle ogillar människor att få vänta på att videon ska laddas, eller att fotografiet ska laddas upp, vilket är ett återkommande problem för de flesta internetanvändare. Detta kallas en fördröjning och förbättras avsevärt via ett pålitligt och tryggt fibernätverk.
Den traditionella fysiska fiberkontakten är känslig för damm och smuts och är därför inte lämplig i smutsiga miljöer. Behovet av en fiberkontakt som kunde klara av tuffa förhållanden och miljöer utvecklades först inom försvarsindustrin och blev början till dagens expanded beam kontaktdon vi ser idag. Men hur fungerar tekniken egentligen och var används expanded beam kontakterna idag?
Micropols expanded beam kontakter är specificerade enligt standard MIL-DTL-83526 20/21.Standarden är utvecklad för att möte de tuffa miljöer och i kritiska situationer som produkterna utsätts för. Vi har sedan start varit Försvarsmaktens föredragna leverantör av passiv fiberoptik, men vad innebär specifikationen och i vilka applikationer behövs standarden MIL-DTL-83526 20/21 uppfyllas?